Det är som om sommarlöven
föll i april, detta märkliga år,
I öster ryter nordanvinden.
Siroccon bär inte sand,
bara droppar av blod.
Och i väster går solen ned.
Tiden står still,
tvekar,
och springer bakåt.
Solen går upp igen,
men vem ser det
i mörkret?
Gryningen har klätt sig
i nattskrud,
tycks somna om,
oroligt.
Jag vet inte
något om i morgon,
det är min enda tröst i dag.